Idag kommer jag vara väldigt personlig.
Anledningen till att jag väljer att berätta om min "baksida" är inte för att få någon att tycka synd om mig på något vis!
Jag hoppas däremot med min berättelse visa att allt går att förändra, ingenting är omöjligt!
Min upplevelse är att mycket i
vårt samhälle handlar om vikt, bantningar, dieter, storlekar och utseende.
Mitt intresse för makeup, mode och utseende startade relativt tidigt. Mitt drömyrke var redan i högstadiet att bli Hudterapeut. Vilket jag även blev!
Det var dock inte detta som startade allt.....
Jag har sedan puberteten varit "lagom rund" (kvinnlig), vilket tyvärr gjorde att jag kände mig tjock.
Tankar på bantning eskalerade runt 17 års åldern, jag pluggade mycket just det året, bytte linje (på den tiden hette det linje på gymnasiet) och min dåvarande bästa vän flyttade.
Jag märkte att det var gick bra att äta mindre och dricka mera vatten, jag kände inte hunger, gick ner i vikt och fick mera energi...
Min sk övervikt försvann och tyvärr fick jag även positiva kommentarer "vad smal du blivit".
I efterhand kan jag nu förstå att dessa kommentarer inte var positiva utan snarare oroliga!
Ok, tänkte jag jag lyckades, jag provar lite till...Mao äter mindre.
För att ytterligare öka viktminskningen, började jag träna - varje dag. Prommenader och jympa. Inte 1 km utan snarare 1 mil/ gång. Jympade varje dag till detta.
I samma veva började jag även räkna kalorier, jag visst mycket väl hur mycket man behöver, men jag ville testa gränsen. Det gick ju att äta minimal och träna maximalt....
Så innan jag kunda ta något överhuvudtaget (utan vatten) i min mun, var jag tvungen att räkna samman vad jag fått i mig den dagen, och därefter överväga om det fanns utrymme ( inom gränsen på max 400 kcal/dag) att äta mera....
Om jag hade ätit för mycket var jag tvungen oavsett när på dygnet jag insåg det att träna bort det!
Så här fortsatte mitt liv i ett par år.
Vändpunkten kom den natt jag helt ärligt trodde jag skulle dö! Jag kände hur mitt hjärta slog att långsammare och jag försvann in i en mjuk dimma.
Kan ju tillägga att jag då inte sovit på ett dygn, kunde helt enkelt inte.
När jag kom till sanns fanns mina underbara föräldrar vid min sida, utomsig av oro, självklart!
Nu var jag villig att söka hjälp. Självklart hade jag blivit ombedd att söka hjälp tidigare av min älskade familj. Men jag var ju inte sjuk!!! De var bara avundssjuka på att jag orkade så mycket och gått ner i vikt....
Hos läkaren vägde jag in på 38 kg och 160 cm lång, ålder 19 år....
Jag hade skavsår på ryggraden av jeansen, frös konstant, kunde inte hålla en klar tanke vid liv och var oerhört lätt retlig.
Nu började en tid präglat av ångest, ångest, frustation, arg, arg, ångest, gråtattacker och tallrikar och bestick som viner genom luften. Varje tugga var min fiende, jag hatade verkligen denna fiende.
Men visst att jag var tvungen att göra detta om jag ville leva, äta själv eller bli inlagd med dropp...
Sakta, sakta så började jag gå upp i vikt, vilket gjorde att min "yttre omgivning" trodde jag var frisk. Jag hade ju gått upp i vikt (3 kg max).
Som du säkert förstår så hade jag drabbats av anorexia.
Anorexia är en sjukdom, som likt alkholism är något man alltid lever med.
Att gå upp i vikt var livsnödvändigt för mig, att lära mig tackla mina "demontankar" likaså.
Nu flera, flera år senare är jag frisk, jag äter vad jag vill, tränar när jag vill och har fått förmånen att kunna få 2 underbara barn.
Baksidan är dock den att demontankarna finns kvar, det är tankar jag lärt mig bemästra. Jag vet vad jag behöver göra för att "lätta på trycket".
Det som däremot inte syns är att jag fortfarande, varje gång jag stoppar något i munnen funderar på om det finns utrymme.....Tyvärr kan jag än idag inte äta mig helt mätt, jag vågar helt enkelt inte.
Jag kan heller inte umgås tätt med någon som bantar, eller själv banta då spårar jag ur.
Jag ser det som att ge en alkoholist en drink.
Mina tjejer håller på att växa upp och jag kan inte sluta oroa mig för vad som väntar dem där ute ....
Vad som fick mig att halka, har jag ingen aning om, det enda jag vet är att det är en vidrig, avskyvärd sjukdom som tyvärr är "livslång".
Jag har turen att ha en underbar, tålmodig, förstående fantastiskt familj! Jag är dem evigt tacksam, mer än jag med ord kan beskriva !
Känner du någon som är drabbade eller känner du igen dig, så finns det ett slut, härda ut! Våga finnas där i vått och torrt. Tro, tro sluta aldrig tro!
 |
| Det här var jag innan.... |
 |
| Jag ca 1 år senare, med min älskade hund Konrad! |
Stor kram
A
